Freja 1 vecka
Freja 2 veckor
16.9.13
Då Freja kom till världen...
Sex veckor (snart sju) har gått sedan vår lilla prinsessa "Freja" föddes och vi blev en liten familj. Sedan dess har vi levt i vår egna lilla bebisbubbla, men nu tänkte jag ta tillfället i akt att berätta hur vi har haft det sen vi blev tre och hur min förlossning var.
2013.07.27
Vi åker in till förlossningen för att utreda min plågande huvudvärk som jag haft till och från sedan midsommar. Smärtan lindras inte av smärtstillande så läkarna beslutar sig för att skikt- och magnetröntga mitt huvud (läskigt). För att hålla koll på min huvudvärk behåller de mig inlagd över natten (kändes tryggt att de tog min oro på allvar).
2013.07.28
På morgonen fick vi beskedet att båda röntgen såg normala ut, men att läkarna fortsatt var bekymrade över huvudvärken som vägrade släppa. Vi fick träffa en barn-och förlossningsläkare som föreslog igångsättning, för att jag skulle orka en "normal" vaginal förlossning (enligt mina önskemål) och inte behöva gå med huvudvärk ytterligare dagar, kanske veckor. Som ett första steg i igångsättningsprocessen gjordes en hinnsvepning. Den gav ganska snabbt resultat och jag öppnade mig två centimeter. Efter det fick vi åka hem med en ny återbesökstid dagen efter, alltså den 29:e.
2013.07.29
På förmiddagen åkte vi tillbaka till förlossningen och jag blev undersökt för att se om jag öppnat mig ytterligare. Det hade jag inte så de gjorde ytterligare en hinnsvepning. Vi fick ligga kvar i undersökningsrummet en stund och jag fick starkare medicin för huvudvärken. Efter en stund kom en läkare in och gick igenom våra olika alternativ. Vi enades om igångsättning på medicinsk väg och vi uppmanades att åka och äta en ordentlig lunch och hämta förlossningsväskan, det gjorde vi!
Klockan tre var vi tillbaka på förlossningen och jag fick då min första dos (av åtta) av ingångsättningdmedicinen. Efter några timmar under CTG-bevakning förflyttas vi till ett rum på förlossningsavdelningen. Nu följde åtskilliga timmar av väntan och nya doser av medicinen under kvällen och natten. Värkarna tilltog i styrka och vid midnatt var jag fyra centimeter öppen och hade ca 2-3 värkar på tio minuter. Smärtan var fortfarande likt molande lite värre mensvärk men helt klart hanterbar!
2013.07.30
Efter åtta doser igångsättningsmedicin hade jag öppnat mig fyra centimeter men sen avstannade det hela och då bestämdes att de skulle ta hål på fosterhinnan så att vattnet gick. Jag varnades för att värkarna brukar bli otroligt intensiva snabbt och väldigt "ättriga" när man sätts igång på konstgjord väg, men allt jag (vi) ville var att få träffa vår lilla prinsessa så valet var enkelt. Vattenavgången var en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om. Att ca en liter 37-gradigt vatten okontrollerat forsar ut, obeskrivligt!
Strax efter att vattnet "gått" tilltog värkarna i styrka och ganska direkt hade jag öppnat mig ytterligare en centimeter och kanterna på livmoderhalsen var nu helt utplånade och mjuka. Vi blev förflyttade till ett förlossningsrum och jag fick testa lustgas på låg nivå för att få in "rätt teknik". Under den halvtimme till som värkarna var hanterbara testade jag olika förlossningsställningar och även gåbordet (som jag tyckte var helt oslagbart). Pang bom gick min upplevelse från att har varit mysig och härlig till att bli fruktansvärd och hemsk. Värkarna kom praktiskt taget som blixtar från klar himmel och det kändes helt plötsligt som att någon sågade mig rakt itu. Ryggen, benen, armarna, huvudet, magen, fötterna - ja alla delar av min kropp gjorde fruktansvärt ont. Jag var nog förberedd på smärta, men den smärtan. Usch den önskar jag inte min värsta fiende! Tur var att jag hade min fantastiske älskling hos mig som hjälpte mig att andas och fokusera genom värkarna. Ganska snabbt förflyttade vi oss från korridoren och gåbordet tillbaka till vårt rum för att maxa lustgasen. Dessvärre fick jag inte någon hjälp alls av lustgasen, inte ens på maxnivån så ganska direkt bestämde jag mig för att jag ville ha epidural. Med tanke på värkarnas styrka, smärtan och delvis rädslan som spred sig i kroppen hade jag tur som hann få epiduralen medan narkosläkaren var kvar på avdelningen. Spruträdd som jag är, fasade jag nog mest för ifall det skulle göra ont att få in en två millimeter tjock slang rakt in i ryggmärgen. Men smärtan från värkarna bedövade hela min värld och jag märkte inte ens när jag fick epiduralen.
En knapp halvtimme senare (den värsta halvtimmen av fruktansvärd smärta hittills i mitt liv) fick jag full effekt av epiduralen och jag kan ärligt säga att från att ha trott att jag skulle dö kände jag nu "bring it on"! Att tro att jag skulle föda barn utan epidural var ett skämt. Vilken fantastisk uppfinning, jag älskar epidural. Nu följde ca två timmar av avslappning och genomgång av krystskedet med barnmorskan (som för övrigt var den bästa). Vi pratade igenom mina rädslor och förväntningar, fikade och åt godis (i mängder). Precis som mamma (när jag föddes) blev jag tokigt sugen på Zoo, så Johan kilade iväg och köpte massor.
Med ungefär en timmes mellanrum undersöktes jag och runt kl 18 hade jag helt plötsligt öppnat mig från fem till tio centimeter på bara en halvtimme. Barnmorskan blev förvånad över hur fort det gick och kort därefter kom krystvärkarna. För att få tillräckligt med kraft till att krysta använde jag lustgasen för att ta toppen av värkarna som nu kom igång ordentligt. CTG-kurvan visade att Frejas hjärtljud hela tiden var stabilt, vilket kändes väldigt skönt. Barnmorskan var också väldigt noga med att hela tiden uppdatera och informera oss. Efter ca en timmes krystarbete (kl 20:11 den 30/7) fick vi äntligen träffa vår prinsessa, helt fantastiskt vacker, välskapt och finast i världen.
Vilken lycka, vi var nu 3!
2013.07.27
Vi åker in till förlossningen för att utreda min plågande huvudvärk som jag haft till och från sedan midsommar. Smärtan lindras inte av smärtstillande så läkarna beslutar sig för att skikt- och magnetröntga mitt huvud (läskigt). För att hålla koll på min huvudvärk behåller de mig inlagd över natten (kändes tryggt att de tog min oro på allvar).
2013.07.28
På morgonen fick vi beskedet att båda röntgen såg normala ut, men att läkarna fortsatt var bekymrade över huvudvärken som vägrade släppa. Vi fick träffa en barn-och förlossningsläkare som föreslog igångsättning, för att jag skulle orka en "normal" vaginal förlossning (enligt mina önskemål) och inte behöva gå med huvudvärk ytterligare dagar, kanske veckor. Som ett första steg i igångsättningsprocessen gjordes en hinnsvepning. Den gav ganska snabbt resultat och jag öppnade mig två centimeter. Efter det fick vi åka hem med en ny återbesökstid dagen efter, alltså den 29:e.
2013.07.29
På förmiddagen åkte vi tillbaka till förlossningen och jag blev undersökt för att se om jag öppnat mig ytterligare. Det hade jag inte så de gjorde ytterligare en hinnsvepning. Vi fick ligga kvar i undersökningsrummet en stund och jag fick starkare medicin för huvudvärken. Efter en stund kom en läkare in och gick igenom våra olika alternativ. Vi enades om igångsättning på medicinsk väg och vi uppmanades att åka och äta en ordentlig lunch och hämta förlossningsväskan, det gjorde vi!
Klockan tre var vi tillbaka på förlossningen och jag fick då min första dos (av åtta) av ingångsättningdmedicinen. Efter några timmar under CTG-bevakning förflyttas vi till ett rum på förlossningsavdelningen. Nu följde åtskilliga timmar av väntan och nya doser av medicinen under kvällen och natten. Värkarna tilltog i styrka och vid midnatt var jag fyra centimeter öppen och hade ca 2-3 värkar på tio minuter. Smärtan var fortfarande likt molande lite värre mensvärk men helt klart hanterbar!
2013.07.30
Efter åtta doser igångsättningsmedicin hade jag öppnat mig fyra centimeter men sen avstannade det hela och då bestämdes att de skulle ta hål på fosterhinnan så att vattnet gick. Jag varnades för att värkarna brukar bli otroligt intensiva snabbt och väldigt "ättriga" när man sätts igång på konstgjord väg, men allt jag (vi) ville var att få träffa vår lilla prinsessa så valet var enkelt. Vattenavgången var en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om. Att ca en liter 37-gradigt vatten okontrollerat forsar ut, obeskrivligt!
Strax efter att vattnet "gått" tilltog värkarna i styrka och ganska direkt hade jag öppnat mig ytterligare en centimeter och kanterna på livmoderhalsen var nu helt utplånade och mjuka. Vi blev förflyttade till ett förlossningsrum och jag fick testa lustgas på låg nivå för att få in "rätt teknik". Under den halvtimme till som värkarna var hanterbara testade jag olika förlossningsställningar och även gåbordet (som jag tyckte var helt oslagbart). Pang bom gick min upplevelse från att har varit mysig och härlig till att bli fruktansvärd och hemsk. Värkarna kom praktiskt taget som blixtar från klar himmel och det kändes helt plötsligt som att någon sågade mig rakt itu. Ryggen, benen, armarna, huvudet, magen, fötterna - ja alla delar av min kropp gjorde fruktansvärt ont. Jag var nog förberedd på smärta, men den smärtan. Usch den önskar jag inte min värsta fiende! Tur var att jag hade min fantastiske älskling hos mig som hjälpte mig att andas och fokusera genom värkarna. Ganska snabbt förflyttade vi oss från korridoren och gåbordet tillbaka till vårt rum för att maxa lustgasen. Dessvärre fick jag inte någon hjälp alls av lustgasen, inte ens på maxnivån så ganska direkt bestämde jag mig för att jag ville ha epidural. Med tanke på värkarnas styrka, smärtan och delvis rädslan som spred sig i kroppen hade jag tur som hann få epiduralen medan narkosläkaren var kvar på avdelningen. Spruträdd som jag är, fasade jag nog mest för ifall det skulle göra ont att få in en två millimeter tjock slang rakt in i ryggmärgen. Men smärtan från värkarna bedövade hela min värld och jag märkte inte ens när jag fick epiduralen.
En knapp halvtimme senare (den värsta halvtimmen av fruktansvärd smärta hittills i mitt liv) fick jag full effekt av epiduralen och jag kan ärligt säga att från att ha trott att jag skulle dö kände jag nu "bring it on"! Att tro att jag skulle föda barn utan epidural var ett skämt. Vilken fantastisk uppfinning, jag älskar epidural. Nu följde ca två timmar av avslappning och genomgång av krystskedet med barnmorskan (som för övrigt var den bästa). Vi pratade igenom mina rädslor och förväntningar, fikade och åt godis (i mängder). Precis som mamma (när jag föddes) blev jag tokigt sugen på Zoo, så Johan kilade iväg och köpte massor.
Med ungefär en timmes mellanrum undersöktes jag och runt kl 18 hade jag helt plötsligt öppnat mig från fem till tio centimeter på bara en halvtimme. Barnmorskan blev förvånad över hur fort det gick och kort därefter kom krystvärkarna. För att få tillräckligt med kraft till att krysta använde jag lustgasen för att ta toppen av värkarna som nu kom igång ordentligt. CTG-kurvan visade att Frejas hjärtljud hela tiden var stabilt, vilket kändes väldigt skönt. Barnmorskan var också väldigt noga med att hela tiden uppdatera och informera oss. Efter ca en timmes krystarbete (kl 20:11 den 30/7) fick vi äntligen träffa vår prinsessa, helt fantastiskt vacker, välskapt och finast i världen.
Vilken lycka, vi var nu 3!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)